Kicks

Så nådde då Ulf Lundells turné huvudstaden i förra veckan, i torsdags närmare bestämt. Enligt uppgift var det drygt 5 000 i publiken och ännu en gång strålande väder. Och denna gång var det Skansen med fin utsikt mot Söder som hyste evenemanget. På Skansen har han spelat flera gånger tidigare, på scen ställd på sidan eller som nu på den existerande scenen. Men på Allsång på Skansen har vi aldrig sett honom och lär väl aldrig få göra. Det verkar vara en principsak för Uffe att han inte ska vara med där. ”Ulf Lundell, äntligen på allsångsscenen. Som vi har väntat.” sade Lundell själv skämtsamt från scenen några låtar in. Jag kom tillsammans med vänner i god tid till konserten, men engagerade mig inte i att ställa mig långt fram så när jag efter att ha träffat fler vänner och en del nya bekanta till slut tog mig framåt hade det fyllt på en hel del. Det blev därför en konsert jag såg från relativt långt håll och det med diverse försök till förflyttning för att om möjligt se bättre. Att gå runt på högersidan runt allt gick inte och det var bud på att återvända till vänstersidan där jag börjat, men så dök det upp en lite upphöjd plats som möjlighet att stå på, så sista timmen såg jag hyfsat. Om än från långt håll. Jag stod med Pia, som jag känner från en resa, och eftersom hon är kortare än jag var det nog först då sedan vi hittat den där avsatsen hon på allvar kunde följa med i vad som skedde på scenen på sin första Lundell-konsert. Det är svårt att jämföra konserter även vanligtvis, men när man stor del av konserten hamnar så att man inte ser så bra blir det än värre. Det är en jämn och hög nivå så bra för det förstås, men lite av en besvikelse var det att det inte kom något speciellt med stockholmsanknytning. Man kunde ha tänkt sig En stockholmstjej igen, Rom i regnet, Stockholms city eller något annat. Jag saknar dej kom visserligen och den är ju fantastisk och med en hel del stockholmsreferenser. Förra gången Lundell spelade på Skansen öppnade han med på turnén dittills ospelade På fri fot och nog hade åtminstone jag hoppats på någon mer ”turnépremiär” den här fina kvällen på Skansen, men Rik man blev den enda. Peter, en av alla de jag lärt känna genom Lundells konserter, hade nämnt den i ett slags forum inför konserten nästa kväll så kanske Lundell är inne och läser sådant. Och spelar på fel kväll. Hur som helst blev det alltså den enda premiären den här kvällen. Det verkar för övrigt som Lundell nu närmast efterlyser låtönskningar. På Skansen spelades Klockorna efter önskan från någon längst fram. Ny skylt om Rialto fanns det i publikhavet på Skansen. Det fanns en sådan redan i Vadstena och Lundell kommenterade då med att det var en vinterlåt och att de därför inte spelade den. Jaha. Den går väl bra att spela ändå. Men i alla fall inte i den ljumna sommarkvällen på Skansen i slutet av juli heller. Den längsta konserten på turnén blev det, 3.04:30 enligt vanligtvis välunderrättad källa, och det var som traditionen numera bjuder en ny utläggning i Om sommaren, denna gång till delar förlagd till hotellet Lundell bebor när han är i Stockholm. Prideveckan var igång och regnbågsfärgade väl hela stan och Lundell hade en del reflektioner kring hur pridefolket invaderat hotellet. Han hade också konstaterat att det mest var kvinnliga författare i hyllorna i bokaffärerna numera. De här långa historierna som kommer i Om sommaren är underhållande och det är nya varje kväll. Vissa inslag återkommer, men det är nya stories hela tiden. Och en hel del skratt drar han ned, allra mest denna gång kanske när han ordvitsade om Tranorna kommer i samband med det där med Pride och HBTQ och allt och det menades att ”Transorna kommer”. Utöver att det levereras bra musik är det alltså underhållande i mellansnacken när Lundell står på scen. Det var det här med sparken också, ”Tomas Ledin-sparken”. Som svar på en fråga Lundell fick av någon journalist en gång om vad han tyckte om Tomas Ledin svarade Lundell fyndigt och möjligen undvikande ”Lita aldrig på en man som säger ’Du kan lita på mig’”. Jag tror inte att Ledin är någon direkt favorit i det lundellska hushållet (inte hos undertecknad heller) och det var kul när nu Lundell där på scenen ville försöka sparka lika högt som Tomas Ledin. Jag tror det var något om någon turné med Rocktåget och att Ledin har sjungit (Oh la la) jag vill ha dej där och att det då gjorts någon hög spark. Detta skulle Lundell nu göra om och det blev en stor apparat av det hela. Erik från crewet fick ställa sig som stöd och säkerhet bakom och så intog Lundell plats och genomförde det där som han kallade ”Tomas Ledin-spark”. Mycket roligt. Och sannolikt det man mest kommer att komma ihåg från den här kvällen. Jag hade kvällen före sett Per Gessle genomföra liknande typ av spark med Gyllene Tider så de förekommer inte bara hos Tomas Ledin. Och nu alltså Lundell. Kanske var det en engångsföreteelse, men Lundell gjorde den bäst. Eller i alla fall roligast. Konserten avslutades med eposet Jag saknar dej och sedan den där uppmaningen om att man ska gå ut och vara glad. Just den här kvällen kändes det nästan som att den tillägnades Micke Löwengren, som avled tidigare i år. Ingen hade större kunskap kring ämnet Ulf Lundell än han och inför den här konserten på Skansen såg min roadtripkompis Roger att det under evenemanget stod att Micke skulle delta. Han hade väl köpt biljett tidigt (eller i alla fall tänkt gå) och klickat på det alternativet under konserten som det händer att man gör. Ödet ville annat och minns jag rätt stod textraden ”Gå ut och var glad din jävel” med i Mickes dödsannons. Därför tänkte åtminstone jag på honom där när konserten avslutades med den låten. Det är fint att minnas de som så att säga gått före och det var lite ledsamt att Micke inte fick uppleva den glade Lundell som turnerar den här sommaren. Jag tror att han hade gillat det. Och att han även gillat den där Tomas Ledin-sparken som jag tror kommer bli mitt bestående minne av just den här kvällen – och kanske turnén. Det är Lundell när han är som mest underhållande mellan alla de bra låtarna. 3.04:30 alltså. Och han fyller 70 i november. Jag hoppas jag (med stöd) kan sparka lika högt när jag är 69. Som alltid kul att träffa mycket folk man känner från tidigare – och nya – och det var en trevlig sittning med mat innan konserten och sedan eftersnack med någon gruppbild efter konserten. Som jag tidigare skrivit i något inlägg är den sociala biten med att träffa vänner inte minst viktig när det kommer till att åka på Lundells konserter (och andra). Turnén rullade vidare efter Stockholm och nästa dag skulle jag återse en del bekanta ansikten igen i Varberg. Jag hittade ingen bild på Tomas Ledin när han sparkar, men jag bifogar här nedan en del andra exempel, från nyligen och tidigare.