Solen i ögonen

Coromandelhalvön på norra delen av Nordön bjuder på ett strålande väder och temperaturen ligger på runt 25° dagtid, i förrgår 28°. Egentligen inbjuder förstås det till lata dagar på stranden, men jag har hyrbil och känner att jag vill fara runt och titta en del. Att köra bil är det som gäller om man vill komma runt en del på Nya Zeeland och inte minst då här uppe. Med fyra hjul som rullar tar man sig smidigt runt och med någon Goldkanal på radio i bilen hinner man beta av några klassiker medan man rattar sig fram. Den lilla Fiat Punto med 1,4-liters motor som jag hyrt har fått kämpa på bra i backarna här. Det är långt ifrån något kraftpaket, men den har aldrig vägrat jobba åt mig, oavsett hur branta backar det varit. Och brant är det. Emellanåt kör man nere längs kustlinjen, men så bär det upp i bergen och då är det serpentinvägar som gäller. I förrgår inte minst, när jag körde så långt norrut man kan komma med bil, var det vägar som ofta kändes som de Kalle Anka, Musse Pigg och Långben åker på i campingsemesterklippet som visas på julafton. Nu dock utan husvagn. I avstånd räknat blir det inte långa körningar även om man är ute stor del av dagen. Det är omåttligt vackert överallt och det påkallar många fotostopp – där möjlighet till det ges. Vägarna är smala och alltså mycket krokiga så det gäller att med omsorg välja plats där man stannar. Det är så pass brett att man kan mötas eller passera en stillastående bil, men det är inga enorma marginaler. Och så får man inte glömma dra åt handbromsen heller. Annars får man nog räkna med att hitta bilen några hundra meter längre ner – och då i ett betydligt sämre skick. Det verkar som 100 km/h är den allmänna fartgränsen utanför tätbebyggt område och det är förvånande mycket eftersom det är väldigt krokiga vägar och man oftast inte har möjlighet att komma upp i den hastigheten. Det står skyltat att det åter är 100 km/h efter vägarbeten så det är väl det som gäller då. Nere längs kusten är det ibland lite rakare sträckor, men oftast även där kurvigt. Det följer kustlinjen. Och uppe i bergen är det definitivt kurvigt. Och grusvägar. Bilen har samlat på sig en hel del damm och jag tror nästan jag får kosta på den en biltvätt om jag vet att jag lämnat grusvägarna bakom mig. Det dammar något infernaliskt när man kör och något avsköljande regn är inte i sikte. Jag var här på Coromandelhalvön en kortare vända 1990 och även då med bil. Tillsammans med en (har jag för mig) kanadensare jag glömt namnet på och en tyska som varit med på samma bussresa som jag på Sydön och som jag vill minnas hette Sabine blev det några dagar i bil på Nordön, bl.a. till Coromandel. Mina minnen är vaga, men jag tror att han som jag tror var från Kanada hade köpt bilen. Eller om den var hyrd. Bil åkte vi i alla fall tillsammans några dagar och det enda jag minns är egentligen att jag tyckte att det var vackert på Coromandelhalvön. Jag kände därför att jag nu ville ta mig hit igen, för att se mer och friska upp minnena. Jag fick en flashback när jag tillsammans med ett brittiskt par flåsade mig upp till ett stort kauriträd som låg en bit från vägen. När jag kom fram till det kände jag mig plötsligt säker på att jag var där även för 29 år sedan. Då 1990 var det mycket tal om ett ungt svenskt par som försvunnit under en vandring på Coromandelhalvön i april 1989 och som förmodades vara mördade. Den största landbaserade sökningen någonsin i landet genomfördes, men den var väl utan framgång för jag kan läsa mig till att mannens kropp återfanns först 1991 och att kvinnan inte alls hittats. Att ett mord på två turister skett på det till synes så fredliga Nya Zeeland var något folk liksom skämdes för, minns jag. I vilket stadie det hela var när jag var här 1990 – om den som senare dömdes för morden var gripen eller inte – minns jag inte, men jag kan läsa mig till att han åtalades först i oktober 1990. En uppmärksammad händelse var det i alla fall med försvinnandet för snart 30 år sedan och allt efter det. Att några sådana gruvligheter skulle hända igen känns högst osannolikt. Nya Zeeland känns liksom då lugnt och fridfullt. Och just vandringar ägnar sig en hel del åt. Den vackra naturen inbjuder till det. För egen del får det dock bli att bilen gör jobbet. Och mycket av den vackra naturen ser man från vägen. Det är storslaget. Solen står högt mitt på dagen så den är inget problem när man kör då, men tidigare och framåt sena eftermiddagen och kvällen kan den ställa till det lite. Det är nog mest att det blänker något infernaliskt från solen på panelen ovanför ratten och så bländas man lite grann på det viset. Och i nästa ögonblick kör man in i en skugga när solen gömmer sig bakom det av berg som reser sig intill vägen och då är man för några bråkdelar av en sekund närmast helt blind innan ögonen hunnit justera sig från det ljusa till det mörka. Ingen mjuk övergång där precis. Det är som att dra ner ett skynke och i det tillfälliga tillståndet av nästintill blindhet gäller det att ha låg hastighet. Nu har jag inte kört till sent in på kvällen så lågt stående sol har inte varit något större problem, men när det börjar dra sig mot kvällen får man vara beredd på att den dyker upp rakt i ansiktet på en efter nästa kurva. Det är nog ett vanligare problem hemma i Sverige så här års annars. När solen väl behagar visa sig under vintern står den så lågt att den bländar nästan hela tiden om man kör åt det håll där den är. Det kan vara lurigt. Och varken i ishalka där eller med höga branter vid sidan av vägen här vill man vara med om någon incident. Fint med solskenet är det i alla fall. Nog skrivet om bilande på Coromandelhalvön. Jag låter bilderna tala sitt eget språk istället. Vackert är det onekligen.