Tennessee waltz

Man slås av hur många låtar det är som handlar om just platser och delstater när man rör sig i områden i USA varifrån mycket musik har kommit. Det blev kan man säga lite av musiktema ett tag på min resa där nyligen eftersom jag bland annat besökte Nashville, New Orleans och Memphis. Det blev besök i studior och på Graceland och annat och det var mycket av livemusik i alla de tre nämnda städerna. Och när jag tittade på kartan eller körde bil och passerade skyltar fick jag ”Long distance information, give me Memphis Tennessee” och ”Sweet home Alabama” i huvudet, ett par exempel på låtar där platser eller delstater nämns. Nu vet jag inte om det är det Clarksville det sjungs om i The Monkeeslåten, men när jag såg att det fanns ett sådant på kartan fick jag textraden ”Take the last train to Clarksville” i huvudet. Jackson är en stad jag passerade förbi som också är en låtittel. Och fler exempel finns förstås. En låt jag inte oväntat fick på hjärnan när jag rullade in i delstaten Tennessee var Alma Cogans gamla dänga Tennessee waltz. Det är en sådan där låt jag hörde på radio när jag var barn och på den tiden spelade jag in det mesta som jag tyckte var bra. Kassettbandssamlingen är gigantinsk, liksom ansamlingen av damm på den. Nu var det länge sedan jag lyssnade på någon kassett. Tennessee waltz har säkert spelats en del även sedan den tiden, men jag minns att jag hörde den då som barn och den var uppenbarligen en av alla som fastnade. När jag som första anhalt i Tennessee kom till Chattanooga var det mer Chattanooga Choo Choo jag hade i tankarna, men högt upp på en byggnad fanns en graffitimålning föreställande ett par kvinnor som dansade något som mycket väl skulle kunna vara vals och då var frågan; var det en hyllning till låten Tennessee waltz? Jag vet inte hur det är med den saken och kanske är det bara en tanke, men jag gillar den. En titt på Wikipedia ger vid handen att en uppsjö artister spelat in Tennessee waltz – bland dem Leonard Cohen – men det är just Alma Cogans version jag minns och det förklaras nog av att just den var listetta i Sverige under fem veckor 1964. Det var visserligen innan jag var född, men har en låt varit etta på någon lista blir den inte bortglömd i första taget. Wikipedia vet också berätta att Alma Cogan två år senare spelat in en låt enbart för den svenska marknaden och att hon kollapsade under promotionturnén för den. Och kort därefter dog hon endast 34 år gammal. Den förbannade cancern var det som tog henne som det verkar. För övrigt ser jag också på Wikipedia att Alma Cogan hette Cohen i efternamn när hon föddes. Det var ju ett sammanträffande när det nu är så att den mer kände Cohen, Leonard, alltså även han spelat in en cover på låten som redan i Alma Cogans version var en cover. Jag hörde igår att Doris Day avlidit i en ålder av 97 år, men för Alma Cogan blev det alltså ett betydligt kortare liv. Hur det än är så lever musiken artisterna levererat vidare och åtminstone i Sveriges spelas säkert Alma Cogans version av Tennessee waltz fortfarande i åtminstone någon av alla radiokanaler som fokuserar på musik av lite äldre datum. Och kanske var det den låt vi i det här landet mest känner i den versionen som gett upphov till den där graffitimålningen i Chattanooga. Jag vill gärna tro det. Mina besök i Chattanooga blev inte långvariga – jag var helt kort tillbaka igen efter att först ha övernattat där en natt och efter det varit i Nashville – men jag hann konstatera att det fanns en hel del graffiti i staden. Och det kan vara snyggt när det är välgjort och inte bara är en massa taggar och fult sprayade tågvagnar eller väggar. I Chattanooga var det konstverk och jag var runt och tog bilder på några av de jag såg. Det var en hel del musiktema i graffitin men det fanns även annat och det var målningar som förskönade, inte förfulade. Och högst av dem alla var den där dansbilden jag gärna vill ha till att vara Tennessee waltz. Det kan förstås vara något helt annat i en annan betraktares ögon. Så är det ju med konst.