Trädgården en fredag

Jag klippte gräset runt mitt hus i förrgår, i torsdags, och det hade vuxit förvånansvärt mycket på kort tid sedan jag senast klippte. Jag insåg att det nog var bäst att ta en tur till det under långt utdragen renovering stående föräldrahemmet också och så vek jag då en del av gårdagen till trädgårdsfixande där. Nu kommer jag aldrig att bli någon Ernst Kirchenschwarzeneggersteiger vare sig när det kommer till trädgård eller renoverande eller annat fixande och något egentligt trädgårdsintresse finns inte, men klippa gräs försöker jag ändå göra emellanåt. Jag var lite motståndare till åkgräsklippare till en början eftersom jag tycker att det blir bättre gjort med handgräsklippare, men det är ändå lite ytor där vid föräldrahemmet så jag har numera fullt ut anpassat mig till åkgräsklipparens förtjänster. Och jag har efter ett par tidigare malörer nu inte på länge kört av drivremmen på klipparen så det går bättre och bättre. Pappa gillade att köra åkgräsklippare och det var han som skaffade den en gång i tiden. Och nu är det då jag som får se till att hålla gräset någorlunda ansat. Jag hittade när jag plockade med något för ett tag sedan ett flygfoto taget 2009 och på det kan man se hur väl mina föräldrar höll efter gångar och annat in i det sista. Numera är tyvärr allt i trädgården i förfall. Pappa var väl den av föräldrarna som tog på sig huvudansvaret för trädgården, men de hjälptes åt med att plocka bär och säkert hålla efter ogräs och en del annat. Mamma skötte annars mer om det som skulle göras inne. Av tradition var det ju så att kvinnan var den som skötte matlagning i ett hushåll förr. Mamma skymtar på det där flygfotot kan jag se. Hon har slagit sig ner i en stol i utemöblemanget och tar igen sig efter att ha ordnat med något inne i köket där innanför. Det är bild tagen på bild och det är inzoomat och beskuret så det blir grynigt, men jag kan ändå tydligt känna igen henne där hon sitter. På kvittot för bilden kan jag se att den är tagen 28 augusti 2009. Det var – kan jag se när jag tittar i kalendern – en fredag liksom det var igår när jag var där och klippte gräs. Så mycket som har förändrats sedan dess. Mamma dog sex och en halv månad efter att det där flygfotot togs, men att hon hade cancer var inget någon av oss kände till förrän långt efter den där sensommardagen när hon slagit sig ner i en stol ute. Pappa syns inte på bilden, men han har lämnat jordelivet även han. 2014 var det ridå för honom också. Då i augusti 2009 hade de väl tecknat sig för att flytta till lägenhet i Tingsryd efter närmare 50 år tillsammans i huset. Pappa hade bott där sedan han var tre år gammal, sedan 1929, så det är klart att det var ett stort steg att ta att flytta. Mamma kom aldrig med i den där flytten dock. När det var inflyttningsklart på hösten 2010 i nybyggd fastighet var hon redan borta sedan ett halvår. 28 augusti 2009, fredag. Tio år sedan. Och ett par-tre veckor. Och så mycket har förändrats. Jag kan i kalendern se att jag på eftermiddagen skulle till ett av mina två extrajobb och jobba där hela helgen. Det gick mot höst då i slutet av augusti liksom det gör varje år, men ännu var det varmt nog att sitta ute utan ytterkläder. Mamma har förklädet på sig så det var nog bara en kortare paus i någon syssla. Tidens gång är sådan att föräldrarna normalt sett går före, men jag kan känna ett styng av stor saknad när jag nu ser min mamma där på den gryniga bilden, en saknad som förstås gäller dem båda. Jag minns hur vi stod där i köket och tittade ut genom fönstret som syns på bilden någon gång i februari sedan, ut mot gången och mot bilen som väntade där ute. Pappa och jag var det som stod där och jag minns att vi tog varann i hand i någon slags gemenskap och gemensam sorg. Mamma togs ut till den väntande bilen och vi hade förstått att hon aldrig skulle komma tillbaka. Det gick obönhörligt mot slutet. Det hade gått fort. Vi såg henne genom fönstret där helt på andra sidan om där den så dags på året intagna trädgårdsgruppen stått och där hon suttit ett halvår tidigare, en fredag i slutet av augusti. Det var under en av sommarens sista dagar under det som skulle bli hennes sista sommar och då satt hon alltså där och tittade upp mot flygplanet eller helikoptern som passerade och som henne ovetandes tog bild på huset och trädgården. Hade hon vetat att det fotograferades hade hon säkert svept med handen mot håret och vikit undan någon hårtest. Jag hade glömt att hon fanns med på den där bilden och blev glad när jag nu såg det. Och samtidigt ledsen när saknaden efter båda mina föräldrar kom över mig. Det är konstigt hur man tänker att man ibland tänkt skriva om en sak och så blir det i huvudsak om något annat. Jag hade egentligen bara tänkt skriva om det faktum att jag igår ägnade ett par timmar åt att klippa gräs i trädgården och lite grann runt om den där det också ska hållas efter. Och att jag även gjorde ett försök att frisera häcken lite grann sedan en del skott poppat upp efter sommarens klippning. Och kanske lite annat. Men så ville jag också ha med den där bilden som jämförelse när det handlar om vilken ordning det hölls i trädgården förr kontra hur det är numera. Nu blev det om något sorgligt istället, om tidens gång och sådant. Det var inte riktigt meningen. Någon Ernst kommer jag som sagt aldrig bli, men när väl huset om något eller snarare några år är färdigrenoverat ska jag väl ändå försöka få lite fason på trädgården också. Den ordning med odlande och sådant som föräldrarna hade kommer det säkert inte att bli, men jag vill försöka hålla det snyggt. Det går ju också att anlita folk som kan bättre om man känner sig otillräcklig. Man kan ju utnyttja rot- och rut-avdrag till en del när det kommer till att få och hålla ordning på hus, ogräs, häckar och träd och sådant. Exempelvis har jag en gigantisk stubbe efter ett högt körsbärsträd som på något sätt ska upp och bort med rotsystem och allt. Där kan man verkligen prata om en rot-tjänst. Men det är väl i och för sig snarare rut- det handlar om i det fallet.     Nu är det klippt för den här gången i alla fall och om det inte är så att man ska hjälpa förmultningen på spåren genom att klippa sönder lite löv kanske det inte behöver klippas mer på gräsmattorna i år. Man kan hoppas det i alla fall. Jag tycker numera faktiskt liksom min pappa gjorde att det kan vara kul att klippa med åkgräsklippare, men jag är ingen vän av onödigt arbete så om det inte absolut behövs kan nog klipparen gärna få vara slutparkerad för i år. Det finns gränser för hur kul det är ändå. Det är lite ovårdat, men det såg åtminstone betydligt bättre ut när jag lämnade än när jag kom igår. Gräset var när jag anlände verkligen långt trots att det inte känns som särskilt länge sedan jag senast klippte. Det var rena savannen på sina ställen! Det är väl den milda hösten (milda nätter och acceptabel dagstemperatur för att vara höst) som i kombination med en skvätt regn nästan varje dag får det att växa. Skönt att ha utearbetet gjort för den här gången i alla fall. Nästa gång jag tar mig till föräldrahemmet är det inomhus jag ska försöka få lite ordning om jag ska göra något aktivt. Det är mycket att stå i hela tiden.