Kan panikångest gå för långt?

Året är 2016, natten till måndag 14:e mars, endast 4 dagar innan min mormors begravning. Så ja, rätt nyligen. Exakt en månad sedan idag. Jag har valt att hålla detta ganska hemligt tills nu av olika orsaker, så det förvånar mig inte om jag skulle få tusen frågor när detta inlägget kommit ut. Jag får en rejäl panikattack, skär mig i armen för att bedöva den inre smärtan och kontaktar min dåvarande pojkvän i hopp om att han ska stötta mig. Jag funderar på att ta en överdos av tabletter, för jag orkar inte mer. Men sedan lugnar panikattacken ner sig en aning och jag säger att läget är under kontroll, att jag vill leva. Minuter senare går jag ut i hallen och möts av både polis och ambulanspersonal som brutit upp min ytterdörr med en kofot och kollar oroligt på mig. ”Är det du som är Moa?”. Killen hade ringt 112 bakom min rygg och jag hade haft i lurar när jag pratade med honom så jag hade inte hört att det knackade på dörren, så de hade brutit upp hela dörren. ”Vi har blivit larmade hit om att du ska ta livet av dig.” Sekunder senare kommer mamma upp helt nyvaken och fattar ingenting hon heller. ”Vad är det som händer??” Ambulanskillarna säger att jag måste ta på mig och åka med i ambulansen in till Näl. Att jag inte har något val. Och så blir det också. Jag minns inte mycket ifrån själva ambulansfärden, mer än att den var lång. De spänner fast mig på båren och jag har väldigt svårt att hålla mig vaken då jag tagit en lugnande tablett tidigare den kvällen för att kunna sova. Jag hör bara svagt hur den ena ambulanskillen sitter bredvid mig och pratar i telefon med sjukhuset om min situation. Jag var i chocktillstånd också. Jag vet att mamma åker med. Hon sitter i framsätet hos den andra ambulansföraren. Men allt jag kan tänka på när jag ligger där är ”Vad händer med mig nu? Vad ska min omgivning tänka om mig nu? Är jag helt körd nu?” osv. Så därför bestämde jag mig för att inte berätta, men nu känner jag att de måste ut för annars kommer det ligga där och gnaga på mig i all evighet. När vi kommer fram spänner de loss mig ifrån båren och leder mig in. Ambulansföraren på ena sidan av mig och mamma på andra håller de mig i armarna för jag har svårt att gå själv just då. Väl inne står sköterskor fint uppställda och tar emot mig, väl vetandes om att jag kommer precis då. Skulle gissa på att klockan just då är runt 2 på natten. Minns inte exakt. Mamma och jag får gå in i ett rum och prata med en psykolog. Jättego tjej osv, men jag var fortfarande i chock. Jag tror vi satt och pratade med henne i kanske två timmar. Efter det fick vi sitta i ett väntrum och vänta på läkaren i kanske 40-45 minuter. Tiden gick verkligen i snigelfart och både mamma och jag var jättetrötta. Jag vet att jag la mig i stolen så gott jag kunde och grät. Jag skämdes så in i helvete, rätt ut sagt. Jag skämdes över att jag skulle behöva sitta där, och jag skämdes över att jag var ledsen och mådde dåligt. Jag tror till och med jag skämdes över att jag skämdes. Asså fattar ni vilken röra? Mamma satt bredvid mig och var irriterad för att hon var trött så det blev mycket ”Varför gör du såhär Moa? Var du tvungen att sätta oss här?” osv osv. Då grät jag och skämdes ännu mer. Men det var ju faktiskt inte mitt fel att vi satt där. Jag ville därifrån lika mycket som hon. Förmodligen ännu mer, då det var jag som ställdes till svar där inne, inte hon. Jag var väldigt rädd där, och det var bara obehagligt. Jag minns att det sprang runt en stupfull kille i kanske 30-års åldern och betedde sig som ett litet barn. Efter vad som kändes som en evighet ropades jag upp av doktorn. Först så satt mamma med oss en stund och sedan ville han prata med mig ensam. Han tog även blodtryck osv på mig för att kolla så att jag var okej fysiskt. Kollade till mina sår på armen gjorde han också. Jättego människa han med. Fick verkligen förtroende för honom. Han frågade mig om jag kunde tänka mig att stanna kvar där tills överläkarna startade sin rond, för han tyckte jag skulle träffa dem. ”Ja, om du fixar käk till mig och en säng” minns jag att jag sa skrattandes, för jag var verkligen jättetrött och hungrig, en aning drogad av lugnande också förmodligen. Nog är jag lik min mormor, alltid humorn på rätt plats oavsett vad. Han flinade tillbaka och sa att visst skulle han fixa ett rum med säng och mat till mig. Det handlade ju bara om några timmar. Klockan var då runt 5 på morgonen och överläkarna skulle komma vid 8 sa han. Jag gick med på att stanna de 3 timmarna och fick gå tillbaka ut till mamma i väntrummet och berätta vad som gällde. Kanske en 15-20 minuter senare kom psykologen jag träffade tidigare och en annan kille i blå klädsel. Den killen bad mig följa med honom så skulle jag få ett rum på en annan våning. Sedan helt plötsligt började han berätta för mamma om vilka besökstider som gällde på eftermiddagen. Nej nej, jag ska ju bara vara där tills överläkarna kommer vid 8. ”De BÖRJAR jobba kl.8, men de kan ta flera timmar innan de går ronden” var det jag fick som svar. Fan säger du? Det var inte alls vad jag och läkaren kom överens om! De i stort sätt slet mig ifrån mamma och bad henne vänta där i väntrummet tills de fixat en taxi till henne. Mig tvingade de med upp i hissen till våningen med alla rum och paniken slog till igen då alla dörrar och fönster bakom mig låstes. Jag var fast. De låste in mig på psyket. Så fort jag kom upp på rätt våning så skulle de rota igenom min väska, min jacka, mina fickor, ja ALLT. Kroppsvisitera mig gjorde de också, och jag har aldrig någonsin känt mig så skyldig. De frågade efter droger, alkohol och tobak. De tog mina allergimediciner, min nagelsax, min pincett, rubbet; av den anledningen att ”du kan skada dig själv och andra med vassa föremål”. Asså va!? Usch, de fick mig verkligen att ifrågasätta mig själv och vem jag var. Ett psykfall?? Jag fick senare reda på att rummet jag skulle få, var ett delat rum. Alltså där låg redan två andra patienter och sov när jag kom. ”Men jag har ju social fobi” sa jag till dem. De svarade ”Det är allt vi har att erbjuda just nu.” Okej…. Killen var snäll. Jag fick sätta mig i samlingsrummet så kom han med mackor och mjölk. Jag tog en tugga, men sedan var jag inte hungrig längre. Då kom istället klumpen i halsen och tårarna vällde fram. Jag satt inlåst på psyket och en våning ner visste jag att mamma fortfarande satt och väntade på taxin. Aldrig någonsin känt mig så övergiven och misslyckad som precis då. Det var det absolut värsta jag varit med om. Jag var arg. Riktigt arg. Jag var arg på min pojkvän för att han satt mig där. Jag var arg på läkaren som ljugit för mig. Jag var arg på sköterskorna som gått med på att låsa in mig. Och framför allt, jag var arg på mig själv för att jag inte bara för en gångs skull kunde vara som alla andra. Varför????? Jag tog en filt, virade den om mig och satte mig i soffan. Där satt jag ett bra tag och bara stirrade in i väggen. Patienterna vaknade en efter en och kom och satte sig i samlingsrummet. Min panik slog till rejält. Fan jag ska ju inte sitta här. Det är personer med stora problem och som inte har någon familj som stöttar som ska sitta här. Inte jag. Jag passar inte in här. Tankarna snurrade och i panik drog jag upp min mobil och smsade mamma. ”Mamma du måste hjälpa mig härifrån. Åk inte. Hjälp mig. Jag får panik. MAMMA!” Mamma smsade med mig en stund för att lugna ner mig. Hon sa att hon inte kan åka därifrån utan mig, och att hon ska försöka prata med doktorn. En norsk kvinna som jobbade där på våningen kom fram till mig när hon blivit kontaktad av personalen på våningen under, där mamma var. Hon frågade hur det är, och då bröt jag ihop. ”Jag passar inte in här, jag får panik. Det är inte sådana som jag som ska sitta här, du måste hjälpa mig, jag kan inte sitta här, jag håller i en begravning nu på fredag och på torsdag ska jag tatuera mig” bad jag på mina bara knän. Hon förklarade att det inte är hennes jobb att avgöra sådant, men att de försökte få tag i doktorn igen. Jag minns att jag grät och gång på gång sa ”Jag ville bara vara hos mormor, jag ville bara se henne igen, jag ville bara vara hos mormor…” Jag gråter just nu när jag skriver detta, för jag kan höra hur hjärtskärande de orden lät när jag sa dem där och då. Men det var sant. Jag ville bara vara hos mormor för jag saknade henne så fruktansvärt. Det gör jag fortfarande, men den natten var det så extremt. Jag till och med såg henne överallt. När jag blundade såg jag henne och när jag öppnade ögonen såg jag henne. Jag trodde att om jag tryckte i mig de där tabletterna så skulle jag få ligga i hennes famn en gång till…bara en enda gång till..och det kändes värt det för mig. Men allt bara förvandlades till en mardröm istället, det var aldrig menat så. Efter ungefär 15-20 minuter kom doktorn upp till mig och sa ord som jag aldrig trodde jag skulle uppskatta så mycket som jag gjorde då. ”Du får gå igen om detta inte funkar för dig, så fixar jag en tid för dig på öppenvården istället. Din mamma väntar på dig där nere.” Jag blev så glad att jag hoppade upp och kramade honom. Två gånger till på väg ner till väntrummet tror jag till och med, haha. Där nere står mamma och taxichauffören. Har aldrig varit så glad att se mamma, så jag slänger mig i hennes famn och viskar ”tack tack tack tack snälla..” Mamma hade kämpat för att få tag i den doktorn och visat honom sms-konversationen vi hade, så han hade gått med på att låta mig gå. I taxin på väg hem satt jag bara och njöt. Klockan var runt 7 på morgonen och solen steg sakta på himlen. Så fint var det. Jag såg på naturen på ett helt annat sätt, så lycklig över att bli utsläppt. Jag satt hela färden hem ifrån Trollhättan och log ut genom fönstret när solens strålar träffade mitt ansikte. Då och där, bestämde jag mig för att ”aldrig mer”. Senare samma dag gav jag upp mina rakblad, och nu har jag varit ren ifrån självskadebeteendet i exakt en månad. Det finns saker som är dåliga med detta även nu efter såklart. Vi fick massa utgifter. Ambulansen kostade. Taxin hem kostade. Och vår nya dörr kostade 10 000 spänn. Sedan även kommer det alltid stå i min sjukjournal att jag varit inlagd på Avdelning 57 som det heter. Psyket på Näl. Det kommer jag få ha med mig resten av livet. Liksom rädslan, paniken och mardrömmarna. Jag blir så himla spänd bara jag hör en bil köra upp utanför lägenheten jag bor i, eller av att det går folk i trapphuset, eller bara att det knackar på dörren för så ärrad är jag efter den där hemska natten. Även ett brustet hjärta på köpet. För jag var ju ändå kär i den här killen som orsakade allt detta ifrån hela början. Och när jag kom hem den morgonen så välkomnades jag bara av ett meddelande ifrån honom där det stod ”Du är alldeles för labil för att detta ska fungera och jag orkar fan inte det. Det är slut”. Så som svar på frågan ”Kan panikångest gå för långt?”, ja, det kan det, men det kommer alltid något bra ut av att gå igenom något svårt. Jag tvingades leva min värsta mardröm den natten, men det fick mig att vilja bli bättre. Resan dit är lång, det tar en evighet och jag har en lång väg kvar att gå. Men jag har lovat mig själv något sedan den där natten och det är att när vägen är mörk så ska jag ändå fortsätta att gå. Ta hand om er! Kram ” Nästa inlägg - Skuldkänslorna ”