Comeback

Vi tar det från början. 2015 och vi bodde i Gävle. Vi pratade framtid och jag sa att den dag vi skaffade ett barn till skulle jag sluta spela fotboll. Och så blev det som det blev, att en Freja planterade sig i ett ägg som slitit sig, och jag blev på smällen snabbare än någon tänkt sig. Och jag kände väl att det där löftet om fotbollsfritt helt plötsligt kanske var lite väl mycket lovat, speciellt när jag tidigare än väntat fick sluta träna för att jag fick så ont i kroppen. Men jag höll det. Till i måndags! Då fick det räcka. Jag drog på mig skorna igen, ställde mig på planen och presterade långt mycket bättre både tekniskt och konditionsmässigt än jag väntat mig. Det var fantastiskt! Det var väl inte mitt smartaste drag att träna trots förkylningen dock, men äh. Man lever bara en gång!  Jag har senaste dagarna haft träningsvärk i jumskar, ben och fötter (?!) men känslan att sparka boll och få den dit den ska var så himla härligt! Snart får jag testa av om själva målvaktstakterna också sitter i.  I övrigt, torsdag. Mickes kropp har kapitulerat under influensaviruset och rör sig framåt på Alvedon. Jag har jobbat ett väldigt lugnt och fint dygn i Vagnhärad och njuter mest av en promenad och en stunds egentid just nu medan barnen leker med kompisarna på förskolan. Hittills en ganska bra dag, med andra ord! Undrar hur många bilder jag har på den här lilla pölen egentligen. Ha en bra dag!