Bebisar överallt

I tre av åtta dagar nu har jag lyckats vara en skaplig mamma. Det var fem misslyckanden följda av tre framgångar. Kanske det är på rätt köl nu.  Det är helt bisarrt och jag vet om det, men jag har blivit så babysjuk. Nästan så att det rycker till i magen då jag ser en gravid kvinna eller en liten baby. Det är säkert delvis för att jag har haft så stort stöd av mina syskon och min mamma under den här tiden, så jag har börjat förstå tankesättet att "försöka skaffa ett syskon" som jag tidigare totalt har avfärdat. Och mest är det säkert för att jag hade räknat med att ha en liten bebis i min närhet, och för att han fattas oss så enormt nu.  Det är en annan sak jag har kommit att tänka på. En massa bilder på gravidmagar har dykt upp i mitt flöde på sistone, med texter såsom "snart är han här!" eller "längtar till att få hålla dig". Det är världens finaste tanke och inställning, och egentligen inte det minsta obefogat, men jag skulle aldrig kunna anta det mera. Jag vet att jag skulle ha svårt hela vägen vid en eventuell framtida graviditet. Med Vera fanns det inte en tillstymmelse till tanke på att något skulle kunna gå fel, och det var ju jättehärligt att det fick gå så bra, men det känns också lite otacksamt att jag bara antog. Nu vill jag förstås inflika att det inte alls är aktuellt med något syskon ännu. Det är inte läge att ta något stort beslut, och dessutom har jag min plan som står kvar. Med ett visst rum för ändring.  Nu slår det mig att min babysjuka förmodligen har att göra med att Vera har växt upp så snabbt på senaste tid också. Kort efter att hon slutade med blöjan bestämde hon sig för att hon faktiskt också kan natta sig själv, så nu efter att vi har sagt godnatt säger hon "bort". Och så får vi finns oss i det.