Att få vara en i gänget.

Det svåraste med sociala situationer för mig är inte själva sociala situationen. Den flyter ofta på problemfritt. Det såraste för mig kommer efteråt, när jag är ensam med mina tankar. Det är då hela processen startar och hjärnan börjar gå på högvarv. "Hur gick det sociala mötet egentligen? Jag skulle ju ha svarat såhär på kallpratet istället. Nu tycker hen nog att jag är självisk eftersom jag inte ställde tillräckligt många motfrågor. Jag stod nog lite för mycket med ryggen mot den där tredje personen, fan hon måste ju ha känt sig väldigt utanför och ignorerad och det var ju mitt fel. Varför frågade jag inte om den där saken vi kallpratade om sist? För att knyta an och visa att jag lyssnade och kommer ihåg det hen sa. De måste nog tycka att jag var jättekonstigt som började snacka om vad jag går för kurs just nu. De förväntade sig antagligen bara ett kort svar följt av ett "och du?" Istället för en lång utläggning om specialpedagogiken i förskolan.  Jag måste komma ihåg att inte gå in på djupet för snabbt, alla förväntar sig nog ytligt kallprat första gången man träffas, annars skulle de ju inte ställa så tråkiga frågor. Jag måste bli bättre på tråkiga frågor. Vädret funkar alltid. Och jobbet eller plugget. Helgen går bra att prata om men endast på måndagen eller tisdagen men då bara om man inte träffats på måndagen." Och så vidare och så vidare.  Om jag varit med om en ny social situation, till exempel en ny person med en ny position, så kan dessa tankar och oro pågå i flera dagar. Efter att jag varit den nya situationen några gånger så lär jag mig tillslut vad som förväntas av mig. Dock inte alltid. Vissa människor lär jag mig aldrig umgås med utan oro och ångest. Varför vet jag inte. Jag tänker att det är på grund av ambivalens i bemötandet jag får, eller för att de inte är socialt självsäkra och därför inte sänder ut signaler om hur jag bör bete mig.  Till saken hör också att jag aldrig fått höra att jag upplevs som socialt awkward. Alla blir chockade när de får höra att sociala och utåtriktade lilla jag har så svåra sociala problem att jag fått en aspergersstämpel i pannan av sjukvården. Men det är ju för att inget av detta syns utåt. Det syns bara i mitt huvud, som arbetar för fullt för att det inte ska synas utåt. Innan den sociala situationen finns också en oro och ältande. Men då handlar det om vad som förväntas av mig i situationen. Hur mycket förväntas jag prata? Hur mycket förväntas jag sitta stilla och titta någon i ögonen? Vad förväntas av mig kring rörelse? Ska jag tacka ja till kaffe? Är det otrevligt att tacka nej? Vad händer om jag tackar nej, blir det skum stämning då för att jag inte har något att fokusera på utöver samtalspartnern? Eller kanske förväntas jag tacka nej? För att det annars tar tid och energi från det viktiga?  Min kompis stötte nyligen på detta problem, i kombination med problematik att förstå frasers innebörd. En psykolog sa under hennes utredning "vad säger du, det kanske är dags för en bensträckare?" Varpå min kompis svarar nej. Hon svarade nej för att hennes huvud började gå på högvarv, "vad tjutton förväntas av mig under en bensträckare? Ska jag gå runt en massa? Ska jag bara ställa mig upp och stretcha? Hur lång är en bensträckare?". Då bad psykologen om ursäkt för sin otydlighet, formulerade om sig och sa att hon behövde en paus, så därför ska de nu ta en paus och att min kompis kan sätta sig i väntrummet och dricka en kopp kaffe under pausen om hon ville. Då fattade kompisen att bensträckare var samma sak som paus och hon fick tydlig instruktion om vad som förväntades av henne. Men hon förstod fortfarande inte varför psykologen hade frågat henne om de skulle pausa, när hon egentligen redan hade bestämt att de skulle ha en paus? Frågan var ju väldigt onödig om hon inte ville veta kompis svar på riktigt. Det var inte förrän hon berättade om händelsen för mig och jag kunde förklara att den frasen är en typisk "social regel-fras", på samma sätt som att man säger att man börjar bli trött, när man vill att någon ska åka hem. Då fattade hon. Och då fattade hon även att hon nog har ganska stora problem kring sociala regler.  Att ta saker för bokstavligt är också ett problem för mig ibland. Det tog mig till exempel mååånga år innan jag fattade vad Willys menade med "Sveriges billigaste matkasse". Deras kasse kostade ju 2kr precis som alla andra mataffärers. Sedan fick jag lära mig att de menade ju såklart att det skulle vara billigast att handla mat där.  Det problemet är oftast inget större problem förutom när det uppstår kring hemtentor. Ibland är de väldigt otydligt beskrivna punkter man ska svara på, vilket blir väldigt jobbigt i slutändan. Senast i fredags skrev jag om en hel uppgift på min tenta (som var klar innan jag upptäckte det). Frågeställningen stod nämligen som en egen punkt och det stod inte tydligt att den skulle relateras till de 2 punkterna ovan. Men efter en korrekturläsning av bästis plus diskussion med klasskompisar insåg jag att den skulle utgå från punkterna innan. Så jag fick lov att skriva om allt. Men den blev mycket bättre i slutändan så jag är ändå nöjd.  Jag har väl också ganska stora problem med sociala regler egentligen. Jag har fördelen att jag har lärt mig typ alla sociala regler utantill. Jag kan utan större problem förklara hur man ska bete sig i de flesta sociala situationerna. Men det är ingenting som kommer naturligt (som ni antagligen förstått vid det här laget). Min hjärna arbetar snabbt för att analysera situationen för att sedan rabbla upp vad som gäller för mig. Reglerna sparas var för sig efter att jag exponerat mig för de situationerna och varsamt analyserat andras beteenden, svar och fraser.  Till exempel är det socialt korrekt att säga god morgon till barn och föräldrar på förskolan när de kommer på morgonen. Men det gör inte jag. Jag säger istället "Hej! Vad roligt att du har kommit hit idag". För varför ska jag säga god morgon, barnet kanske inte alls har haft en god morgon? Barnet kanske hade en pissdålig morgon och inte alls ville gå till förskolan. Att då säga god morgon är ju lite som att spä salt i såren.  Barn är väldigt bra på att syna sociala regler också. Mycket bättre än mig många gånger. Till exempel sa jag till min bästis efter ett telefonsamtal att hon skulle hälsa sitt barn från mig. Barnet svarade "vadå? Hon kan ju inte bara hälsa, hon måste ju hälsa något specifikt". Ja, barnet har ju helt rätt. Att säga "hälsa" är ju oftast något som folk gör oreflekterat och på rutin. När man säger "hälsa" menar man ju givetvis att personen ska berätta för den/de andra personerna att jag tänker på dem. Att jag inte har glömt bort dem och att jag bryr mig om dem. Men varför har det kortats ner till ett oreflekterat "hälsa"? Den sociala regleln förstör ju verkligen för oss. Tänk vad mycket varmare man skulle bli inombords av att få höra "blabla hälsar att hen tänker på dig och saknar dig" istället för ett "blabla hälsar".  Samma sak tycker jag gäller kallprat. Tänk om vi skulle använda den tiden till att diskutera intressanta ämnen? Allt skulle bli så mycket djupare och såna som jag skulle se fram emot de första 10 minuterna av ett samtal.  Men ärligt talat så vågar jag väldigt sällan bryta mot sociala regler och de flesta följer även jag per automatik. Jag vågar inte riskera att uppfattas som konstig och fel, bli utanför och inte längre inbjuden till sociala samspel. För om man råkar bryta mot en social regel så kan följderna bli extrema. Jag vet inte hur många kompisar som har sagt upp kontakten med mig för att jag har råkat bryta någon regel. Minst 10 stycken. Och ingen berättar vilken regel jag brutit. Det är sånt jag bara ska veta. Oftast tror jag det handlar om att jag råkat säga något som kan uppfattas som elakt. Men de som känner mig väl borde verkligen veta att jag aldrig skulle skada någon annan människa med mening. Jag vill ju alla gott och tycker alla förtjänar kärlek och omtanke. Men jag har lätt för att säga vad jag tycker utan att reflektera över om någon kan ta illa upp. Typ som när min bästis var glad över att hon köpt nya byxor och det första jag sa var att jag tycker såna byxor är så fula. Hon fattade givetvis att jag inte menade att hon var ful eller att jag tyckte hon gjort fel som köpt såna byxor. Jag tyckte bara kort och gott inte om byxorna och råkade säga det rakt ut, utan att tänka på om hon kanske skulle kunna bli ledsen av det. Såna saker har nog kostat mig vänskaper och orsakat onödiga konflikter. Därför lägger jag konstant ner energi på att uppföra mig rätt, följa alla regler och bete mig korrekt. Jag vill inte längre vara utanför. Jag vill inte känna mig ensam igen.