Energi, utmattning och slut leverpastej

En av de jobbigaste grejerna (har säkert sagt så om 10 olika saker..) med Aspergers är den enorma tröttheten. Speciellt eftersom jag inte alls blir trött av samma saker som neurotypiska, och inte alls trött på samma sätt. Vissa dagar vaknar jag helt utmattad. Då vet jag att det kommer bli en jobbig dag. Då är jag på minus i mitt energiförråd redan innan väckarklockan har ringt. Så blir det för att min kropp blir spänd av tanken på nya situationer till exempel. Som inatt kunde jag inte sova för att det skulle komma hem en mäklare och fotograf och fotografera min lägenhet och jag har aldrig varit med om det tidigare. Jag skulle inte ens vara hemma under tiden de fotade, jag behövde inte göra ett piss utan jag skulle bara vara på mitt seminarium och sen åka till jobbet. Ändå var min kropp på helspänn hela natten. Trots mindfullness, spikmatta, sömnpiller och kedjetäcke. Det är som att kroppen går in i ett beredskapsläge. Totalt redo att ställa sig upp och slåss för sitt liv, hela jävla natten. Och vem skulle inte vakna helt slut av att ha varit i ett nästan-krig i 8h?Men det finns också de dagar då jag vaknar utvilad. Det är då problemet med energidränering kommer in. Det har tagit lång tid för mig att kartlägga hur mycket energi olika saker tar. Hela livet kan man nästan säga. Det som har tagit ännu längre tid är att acceptera hur mycket energi olika saker tar, och leva därefter. Jag gör det ännu inte till 100% för det tär så mycket på ens självkänsla att acceptera att en aldrig kommer orka leva samma liv som de flesta i min ålder och de flesta i min ålder kommer aldrig förstå varför jag inte kan det. Varför kan jag inte ses en dag som jag är helt ledig på? Varför kan jag träffa den där andra kompisen då när jag sa till en annan att jag skulle vila?  Om jag ska göra något så måste jag planera in det tillsammans med allt annat. Och då menar jag verkligen allt annat. Om någon vill träffas så måste jag planera in det så jag även orkar laga mat och duscha innan jag ska träffa den andra,  och ska jag åka kollektivtrafik eller träffa den andra bland folk så måste jag planera in så jag slipper duscha och laga mat i direkt anslutning till träffen.  Jag brukar tänka på mig själv som en figur från The Sims. De har behovs-mätare som dräneras och fylls upp av olika aktiviteter. Jag har också en behovsmätare. För att ta reda på vad som tar och vad som ger energi så måste jag lägga upp en slags budget, en energibudget.  Ett exempel på en dags energibudget: Energinivå: 100 Laga frukost: -10 Samordna morgonen (dvs klä på sig, packa allt, fixa sig osv): -5 Kollektivtrafik: -20 Seminarium: -50 Kollektivtrafik: -20 Totalt: -5 Så. Redan efter halva dagen så ligger jag på -5 i energi. Det är ändå rätt bra. Vid -5 så är det ingen katastrof. Jag orkar givetvis inte göra något resten av dagen men livet rullar ändå på. Om jag ställer upp ett till exempel, med samma aktiviteter men där aktiviteterna har någon typ av förändring så kan det istället se ut såhär: Energinivå: 100 Laga frukost (leverpastejen är slut): -30 Samordna morgonen (Jag måste duscha och jag har inget att ha på mig): -20 Kollektivtrafik (rusningstrafik och jag får ingen sittplats): -40 Seminarium (ny kurs med ny klass och nytt grupparbetslag): -70 Kollektivtrafik (återigen rusning): -50 Totalt: -110 Så. Helt plötsligt har jag på en halv dag använt 2 dagars energiförråd. Redan innan seminariet har börjat så har jag använt upp dagens energi. Om jag  dessutom redan har slut energi så drar samma aktiviteter mer energi. Så eftersom jag redan låg på minus efter seminariet drog kollektivtrafiken ännu mer energi, eftersom jag inte hade energi nog till att sortera intrycken som tar energi. Saker som dränerar min energi är sådant som kanske aldrig ens skulle påverka dig. Det är därför så många inte förstår. De förstår inte att små saker gör att världen går under. Det är ingen överdriven känsla, jag överdriver inte mina ord. Min värld går bokstavligt under vid såna småsaker som att leverpastejen är slut. Det är exakt så det känns och det är inte fel. Jag gillar inte att folk kallar mig överkänslig, att jag överdriver och att jag ska sluta ta saker på så stort allvar. Det är ju för fan ni som är underkänsliga, det är ni som underdriver och det är ni som inte tar nåt på allvar. Bara för att ni utgör normen behöver det inte betyda att ni är korrekta. Bara för att det finns fler män i världen än kvinnor betyder inte det att snoppar är mer anatomiskt korrekt än snippor. Så bara för att det finns fler underkänsliga i världen än känsliga så betyder det inte att underkänslighet är mer korrekt än känslighet. För att återgå till ämnet. De flesta dagarna vaknar jag knappast med 100 i energi. Många dagar vaknar jag med 0. Desto lägre min energi är, desto svårare blir det att hantera motgångar. Tänk typ ett barn som är övertrött som får höra att hen måste gå och lägga sig. Paniiiik. Gråt och skrik och "jag är inte trött!". Min hjärna fattar att den är utmattad iaf, men gråten och skriken finns där om minsta lilla sak tar mer energi än planerat. T.ex. fel kryddning på maten.  Som jag tidigare skrev är den svåraste saken att acceptera en energibudget och leva efter den. Jag tycker inte att det är kul att vara tvungen välja mellan kollektivtrafik eller testa ny maträtt (eller bara testa nytt märke av gammal vara). Jag tycker det är skitjobbigt att vara tvungen tänka på vad jag ska göra i veckan, om någon frågar om jag vill ta en fika i helgen. Jag tycker det är hemskt att behöva planera in återhämtningsdagar om jag ska göra energikrävande saker. En dag aktivitet - en dag återhämtning. Får jag inte återhämta mig så skjuter jag upp det, jag lånar energi från morgondagen. Så tillslut måste jag sova nästan en vecka om jag skjutit upp återhämtningen för mycket. Det gjorde jag som tonåring. Jag körde på till jag stupade, mådde skit i ett par veckor, tog mig upp och körde på igen tills det tog stopp. Nu har jag mer ett jämnt flöde. Jag planerar att saker tar tid och tackar nej om jag vet att det inte passar in i mitt energischema. Jag missar så mycket som jag vill göra men för det mesta är det okej. Ibland så är det hemskt. För jag vill ju inget hellre än att ha normal energireglering. Det allra värsta med energireglering är när energin är slut eller ligger på minus och jag tvingas välja mellan delaktighet eller återhämtning. Så många gånger tvingas jag välja mellan det och det ger mig panik. Tänk er att hela kroppen skriker åt er att ni måste vila. Varenda liten muskel gör ont. Och så kommer någon och säger att du måste spendera mer energi, annars lämnar vi dig ensam. Jag läste ett inlägg i en grupp på FB härom dagen om ett barn vars ilska inte gick ihop. Barnet hade bestämt att åka och fika med pappan efter skolan. När det väl var dags att åka bröt barnet ihop och ville inte åka. När pappan sedan åkte iväg med ett syskon fick barnet ett enormt ilskeutbrott och föräldrarna förstod inte varför. Hon hade ju själv valt att inte följa med? Men det var ju inte ett aktivt val. Hon valde snarare mellan att dö men få delaktighet, eller undvika döden men då bli övergiven och utbytt på köpet. Det är inte ett val. Och det är känns horribelt att vara i den situationen. Speciellt när barnet i fråga även fick skulden för reaktionen, eftersom "hon valde att stanna hemma".  Folk reagerar aldrig utan anledning. Jag hatar att behöva göra dessa val. Dö eller övergiven. Vad är egentligen bäst? Och om jag väljer att dö, dvs att åka iväg utan energi, så får jag skulden om jag är tråkig eller gnällig eller om jag bryter ihop på vägen dit. Men vem fan skulle inte vara tråkig som död? Dessutom är man otroligt krånglig om man velar, om man ändrar sig och ångrar sig. För tydligen får man inte ångra sig i denna världen. Folk verkar tro att det är ett väldigt lätt val. Fika eller stanna hemma. Men snälla alla neurotypiska där ute. BLI BÄTTRE PÅ ATT SÄTTA ER IN I ANDRAS LIVSSITUATIONER. I andras reaktioner. I andras val. Sluta se till detaljerna och se helheten. Inse att det faktum att leverpastejen var slut till frukosten ledde fram till det faktum att personen får ett ilskeutbrott på  kvällen. Jag är så trött på att få höra att en del av problematiken vid npf är svårigheter att se helheten och svårigheter att sätta sig in i andras liv. Vi ska lära oss att se helheten och sätta oss in i andras liv. Men det faktum att typ ingen nt kan sätta sig in i personer med npfs liv och dessutom bara se detaljer och aldrig någon helhet, talas det aldrig om. Ni behöver aldrig lära er om oss, det är bara vi som ska lära oss om er. Skärp er. Ta ansvar. Inse att känslor alltid är reaktioner på händelser. Om det är en stor reaktion så kändes antagligen händelsen lika enorm. Hur kan man göra då, för att få både återhämtning och delaktighet? I fallet med fikan med pappan skulle jag säga att bästa sättet att hantera situationen är att säga (inte fråga, val är omöjliga att göra utan energi): "Vi gör såhär, jag åker och köper fika på kafét till oss så sätter vi oss i trädgården/framför tvn/i köket och har en mysig fikastund där istället". Man behöver inte göra som planerat alltid, man behöver inte åka iväg för att ha det mysigt. När jag och min sambo har firat årsdagar på dagar då min energi är slut har vi tagit bilen, åkt på drive-in, ätit i bilen och samtidigt tittat på film på mobilen. Då slipper jag dräneras på energi, jag är inkapslad i bilen och skyddad från intryck men jag får samtidigt fira mitt förhållande och ha en speciell stund med min sambo. Jag slipper välja mellan att fira och dö eller deppa och vila.