Isla Espiritu Santos 18/9

Klockan ringde även i morse men kvar blev 2 av 3 i sängen. Mich va den enda duktiga som tog en tur och lite styrka. Men vi va inte helt kassa heller, det blev en 20 minuters yoga. Och även det är en bra start på en ny dag. Vi kokade våra ägg och åt vår standardfrukost här. Mätta och belåtna skulle vi ta tag i dagens planer. Vi hade tänkt ta en båttur ut till några öar här som många hade berättat gott om. Vi hade egentligen tänkt gå längs strandpromenaden och få oss ett bra pris men efter lite om och men hade vi lyckats pruta ner priset på det bolaget, Punta baja, som hostelet rekommenderade. Det kändes riktigt bra och dessutom skulle vi bli upplockade från vår dörr så det tackade vi för. Detta gav oss lite tid för ytterligare lite chill inne på våra svala rum.  Kring 10.20 kom bilen och plockade upp oss. Vi plockade upp några fler längs vägen och körde en bit på samma väg som vi hade åkt tidigare mot playa Balandra. Vi var förväntansfulla och såg mycket fram emot dagen. Vi stannade till vid ett litet större tält med några båtar anlagda vid stranden. Vår spanska hade visserligen blivit bättre men nu var vi lost. Även Anna hade gjort stora framsteg med spanskan men detta var svårt. Det var flytvästar och simfenor och regler och massa andra oklara ord. Inte många engelska ord här. Till vår tacksamhet kom tillslut en liten flicka och hennes pappa som så snällt tolkade åt oss, troligen kände vi oss inte bara lost ut också utan det kunde nog ses på avstånd. Successivt kom hjälpen av de som kunde runt omkring oss. Väldigt trevligt det! Okej helt borta var vi inte men åt det hållet.  Tillslut var vi alla, kanske knappt 20 stycken, på båten iklädda varsin flytväst och insmorda redo för båtturen. En man började förklara på spanska vad som skulle ske under dagen (tror jag), och sedan kom frågan om några behövde en engelsk översättning och vi sträckte lite skamset upp våra händer. Men tur det annars hade det blivit svårt att hänga med under dagen. De pratar ju inte direkt långsamt eller tydligt, i mina öron isf. Istället fick vi en kvinnlig guide som snällt förklarade för oss de mesta som sades på spanska. Hon var duktig på engelska, men vi försökte ju också snappa upp lite från spanskan som träning. Hon gick genom reglerna, vart vi skulle och kände att vi skulle med 100% säkerhet få se sjölejon och mindre än 1%s säkerhet få se typ delfiner, sköldpaddor eller valar. Vi åkte förbi kusten och såg faktiskt de stränder vi hade varit på igår. Vackra vita långsträckta stränder även från detta avstånd.  Det var härligt att få komma på en båt och få känna vinden i ansiktet. Som tur var va större delen av båten täckt av skugga. Vattnet sprutade upp längs relingarna och väl på öppet hav gick knappt några dyningar. Plötligt saktade vi in och alla började fundera på vad som händer nu. Fingrar började peka ut mot vattnet och helt utan förvarning kom en fena upp, och en till. DELFINER! Whaaat! Wow blir så glad så fort jag tänker på det. Vi körde lite långsammare och lät delfinerna simma leksamt i takt med båten. De simmade smidigt i olika formationer bredvid varandra i vattnet och något halvhopp blev det också. Våra leenden var uppdragna till öronsnibbarna och lyckan var ett faktum. Vi var nog egentligen ganska nöjda nu redan men resan hade ju bara börjat.  Första stoppet på resen blev längs en kustremsa där guiden berättade om en förfluten pärlfarm. Tidigare hade en snubbe, kommer inte ihåg vem, kommit på att man kan producera pärlor i levande musslor. Han hade startat en farm med sin ide om att introducera sandkorn i musslor. Han hade konstruerat en metallform för att musslan skulle lägga all sin energi på att förvandla sandkornet till en pärla istället för att växa själv. Tydligen saliv som successivt efter 8-10 år skapar en pärla. Han introducerade 6-7 sandkorn i varje mussla och likaså efter alla år 6-7 pärlor. Han industri blomstrade med 600-700 anställda ute på denna ö. Men av någon anledning så sprängde han allt och lät sin konstruktion bli officiell, men alla såg det bara som icke effektivt. Guiden berättade att även Queen Elisabeth hade varit där och fått den största pärlan de kunde hitta och att hon bar den på sin krona. Faktakoll på den men spännande historia. Bakom ruinerna hade en mangroveskog växt fram och lockat dit sk ”fregatt birds”. Stora svarta fåglar med vita detaljer som vi sett tidigare högt svävande på den blå himlen. Här kunde man verkligen se hur de såg ut. Vackra fåglar, googla bilder! Honorna med vit haka, ungdomar med vit huvud och hakar med en röd haka som de blåser upp i samband med parningssäsongen. De kunde bli upp till 45år och hade som andra fåglar inte det skyddande fettlager som gör att de kan vara i vattnet, som för dem var livsfarligt och dödande. Ah det va väldigt spännande iaf.  Vi speedade upp igen och åkte vidare där de berättade om olika öar. Någon som de kallade Whale eftersom valarna tog den vägen in till baja California vid säsong. En som hette Rooster och sin partner Hen. Hon berättade om fria getter som hade anpassat sig och blivit kvar efter pärlfarmen. Dessa kunde man fånga in om man kunde. Vi åkte förbi vackra stenformationer och mäktiga bandformade stenlager. Sandsten varvat med cementliknande berggrund som verkligen utmärkte sig som enskilda linjer och skvallrade om gångna tidsåldrar och bildandet av världen. Även jordbävningar hade sin del i dessa utformningarna. De hade namngivit några av formationerna. Vi såg El Diablo, stenkajak, Trump i profil och El Masco.  Vi fortsatte längs med kusten utmed Isla Espiritu Santo och vidare till nästa och tillslut den 3:e yttersta av öarna. Detta var ett häkte för sjölejon i mängder, troligen en koloni på kring 700 stycken. De brölade och låg strandade på de klipphällar som var tillgängliga. Stora som små knubbiga söta. Nu var det äntligen dags för bad och snorkling. Plums i det varma vattnet med simfenorna på. En ny värld uppenbarade sig under oss. Fiskar i olika storlekar och färger. Några ljusblå, några randiga, andra mörkblå med självlysande fläckar, prickiga, avlånga, små fiskar i stors stim. Allt möjligt och några syner på levande koraller dessutom. Vi simmade runt de små stenöarna och tillslut fick vi även se sjölejon leka runt i vattnet. De simmande lekfullt runt vår guide som dök mer under och bjöd in till dans. De simmade om varandra i cirklar och tyckte gilla sällskapet. En liten söt en kom ganska nära mig och nafsade i mina simfenor och bjöd in till lek, men svårt var det för oss då vi hade flytvästar på (en av reglerna). Vi lämnade sjölejonen efter ett tag i det sköna vattnet och tog oss vidare.  Nu mot lunch och det var nog så dags. Jag var hungrig och klockan senare än normalt för våra lunchtider. Men bra de, hunger är ju trots allt bästa kryddan. Vi plöjde genom vattnet och över ytan flög en massa gula fjärilar omkring. Vi parkerade båten på en av de vita stränderna bland alla de andra turbåtarna och gick iland. Maten dukades upp och vi höll oss i skuggan av parasollen. Det blev en ytterliga ny rätt för våra smaklökar som vi hade hört så gott om, nämligen Ceviche. Det är blandning av marinerade råa skaldjur och fiskar i olika konstellationer. Vi testade såser till med olika styrka. Michelle är nog den som tål styrka bäst och ändå uppskattar de, och hon sprutade nästintill eld av de starka chilisarna. Vi såg på hur mexikanarna tillredda sina bröd med röran, vi lärde och kopierade. Gott var det också.  Vi hann även med en snorkeltur här längs bergsväggen från ena strandänden. Här var vattnet det klaraste av turkosblått och sanden vitare och mjukare. Fiskarna var desamma och även syn på någon blåsfisk fick vi allt. Vi njöt och lekte i vattnet medan de andra troligen tänkte ”hur gamla är de ens”. Men vi hade kul och de hade nog de också. Vi spenderade kanske 1 timma där och sedan bar det av hemåt. På turen hem var gänget trötta och Mich fick sig nog en blund på båten. Vi andra två satt och blickade över havet och fick även till vår fröjd se några havssköldpaddor. Klockan hade närmat sig 7 när vi kom hem igen. Möra och utmattade helt enkelt. Tur ändå att vi fick skjuts hela vägen till hostlet.  Väl på hostlet så hade vi fått en granne i vår annars tomma sovsal. Luis Antonio, en marin som vi pratade väldig knackig spanska med. Men vi pratade ganska mycket ändå eller gjorde vårt bästa i språket genom att slå ihop våra huvuden. Vi fick massa hjälp av honom och han visade verkligen den välvilja och hjälpsamhet som vi hade sett hos många här i Mexico. Vi tog oss en dusch och käkade på hostlet. Trots att vi var lite trötta så var vi fast beslutna av att gå ner mot Malecón för en öl. Och så blev det även. Menyn bestod av en liten spalt med öl och kanske 4 gånger så lång lista på olika tequila, men det blev det inte nu. Vi satt och snackade ett tag med varsin öl i handen. Vi nöjde oss en bit in på kvällen, ändå lite tipsy trots endast 2 öl var. Kanske var det halvdant intag av mat och dryck med mycket sol som var receptet för detta. Det blir nog billiga utgångar om det skulle bli aktuellt iaf. Hem igen och i säng för att ta in denna spektakulära dag. Tack och hej.